Fnozie

Jag har lärt mig något om mig själv. Jag har oerhört lätt för att känna mig pressad från omgivningen. Omgivningen har egentligen inte så mycket med det här att göra utan det är jag själv som får för mig att alla runt omkring förväntar sig massa saker från mig. Så egentligen är det min egen press.

Stress är inte min grej. Den känslan skyr jag som elden. Blir jag stressad så stänger jag av istället och gör ingenting eller rättare sagt så kan jag inget göra. Det är som en försvarsmekanism, som att trycka på en off-knapp. Istället blir det en inre strid där förnuftet desperat försöker att lugna ner kroppen, men samtidigt är det något som rycker och sliter i mig och säger åt mig att jag måste göra en massa saker.

 

Jusst idag blev jag triggad över en kommentar på Facebook om att personen såg fram emot att få äta alla kakor och bakverk imorgon när familjen ska komma och fika hos oss. Den lilla kommentaren gjorde att jag nu haft den där olustiga känslan i kroppen av att inte räcka till fullt ut. Idag stängde jag dock inte av utan har i flera timmar kört på med mina kakor. Jag har bakat 4 olika sorter och ändå känns det inte nog. Tänk om någon vill ha riktig tårta? Tänk om de väntar sig bullar? Vill någon ha något annat än det jag bakat? Kommer de tycka om mina kakor? Och stackars svärmor som är nötallergiker och jag som bara bakat saker med nötmjöl i eftersom jag vill ha färre kolhydrater i och dessutom glutenfritt. Suck. Jag vill kunna släppa de här tankarna. Första steget är väl åtminstone taget då jag kan identifiera situationerna och förhoppningsvis kan göra något åt det framöver.