Den allra snällaste kommentar eller beröm jag fått av någon någonsin kommer från min kusin Anna. Hon sa det för ungefär 2 ½ år sedan inne på teknikmagasinet där hon just då jobbade. Det var inte långt innan vi åt påskmiddag med morfar. Om det var på samma dag eller en vecka innan kommer jag inte riktigt ihåg, men jag gissar på det första. Hon tyckte att jag var den person som mest liknar är morfar (hennes farfar) till sättet. Hon förklarade det med att jag precis som morfar pratade med alla runt omkring och är trevlig.
Det är det bästa någon nånsin har sagt till mig. Det sitter fortfarande inpräntat i detalj i mig. Så jag säger: Tack Anna! Du kanske inte minns det, men då minns jag för oss båda.
Morfar var den människa som jag helst av allt skulle vilja efterlikna. Han var godheten själv, en större djurvän tror jag inte finns att hitta i denna värld. Min morfar var och är min största idol.
*en tår tittar fram, tätt följt av flera*