Ikväll gråter jag.

Ikväll borrar jag ner ansiktet i kudden och känner tårarna trycka sig fram. De går inte att stoppa. Det har blivit för mycket.

Tänk dig att du har en kastrull med vatten på spisen. Vredet för plattan står på 0 och ju mer som händer ju mer vrids vredet och plattan blir varmare och varmare. Till slut kokar vattnet och låter jag vredet vridas allt för långt så kokar vattnet över. Så känns det just nu. Livet runt omkring har gjort att min platta blivit varm och mitt vatten kokar över.

När jag var yngre var jag en grubblare. Jag låg ofta om kvällarna eller satt på bussen och bara tänkte, tänkte och tänkte. Det här har jag kunnat hantera bättre de senaste åren, men ibland trillar jag in i grubblerierna igen.

En stor del av det som gör att jag grubblar nu beror på jobbet. Jag ska vara med och utbilda all åkandepersonal i en av svenska järnvägshistoriens största händelser. Jag är oerhört tacksam och älskar att få vara med i den här stora händelsen och jag älskar att få hålla i utbildning både praktiskt och teoretiskt. Det finns så mycket osäkerhet kring hur alla detaljer ska skötas och vem som ska ta hand om det. Det är inte konstigt för med ett sånt stort projekt som Citybanan så är det många kockar i soppan och mycket säkerhet som måste tas hänsyn till. Dessutom är det ingen som gjort det här förut, ingen har alla svar och många av frågorna som dyker upp har inte tänkts på tidigare.

Men nu är det inte så enkelt som att jobbet kräver mycket av mig utan det är så mycket mer. Jag känner mig oerhört maktlös inför vissa saker och det gör så ont i mig att inte kunna göra något, inte kunna lindra någon annans smärta. Mina vänners och min familjs känslotillstånd absorberas liksom upp och de blir till mina egna känslor. Det river inombords och jag vill så gärna kunna ge hopp, glädje och en tro på det goda i livet. Jag vet bara inte hur och om jag faktiskt kan göra det. Jag tänker att jag måste tänka på mig och min hälsa, men ack så svårt det är. Jag vill inte vara helt oförstående för de jag bryr mig om och jag vill inte stänga ute dem och bli okänsligt eller inte bry mig. Jag vill vara den person jag är, men hur långt ska jag gå för att inte själv gå under? Hur gör jag för att kunna må bra själv och ändå ge till de personer jag vill? Hur drar man i bromsen bara lite? Jag vet hur jag gör för att dra fullt i handbromsen och verkligen stanna upp för att kunna läka i själen. Det är bara så svårt att inte stå helt still och inte heller köra på i full fart med känsloradarn uppe.

Dessutom känns det som att jag mist många bra kollegor. Jag kommer sakna dem. De orkade inte helt enkelt. Jag förstår dem fullständigt även om jag inte är villig till samma beslut just nu.

Nu känner jag att jag flummat runt en del i det här inlägget och så får det vara. Som jag tidigare skrivit är det här min offentliga dagbok och i sin dagbok får man väl skriva precis det man vill?

Tårarna har slutat rinna så vredet till min platta har dragits ned ett steg, kastrullen kokar inte längre över. Just nu är det så och så får det vara.

 

Kommentera här: