Lyssna på kroppen

Jag är oftast väldigt dålig på att lyssna på kroppen. Jag har blir mer och mer lyhörd, men det ska mycket till innan jag gör något. Kroppen börjar med en viskning, fortsätter med att prata i normal samtalston och jag slår bort, sen höjer den rösten medan jag kör på ändå och till slut skriker den och då måste jag lyssna.

I några dagar nu har min kropp och själ höjt sin röst och idag har jag lyssnat. Jag är på kyrkogården där pappa ligger och tillåter mig att vara ledsen.

Du fattas mig.


Fölisar!

Det ljusa busfröet heter Bombur och det svarta kallas för Stickan (han kommer ev heta Prestige). De är så jäkla söta. Eller vad tycker du?
 
Stickan
 
Stickan
 
Hela lilla flocken
 
Glad Bombur
 
Tydligen räcker inte hagen till just nu
 
Stickan med mamma Primula
 
Stickan och hans skägg
 
Bombur i sin fina grimma
 
Stickans mule
 
Bus-Bombur
 
Bomburs mule är knappt större än en 5-krona
 

Hur härligt...

är det inte att kunna sitta ute på sin egen tomt och blogga i kvällssolen?
 
Idag har varit en underbar dag. Den började med sovmorgon och har sedan bestått av Orange is the new black, Olkemys, fotande, sittande på gräsmattan, plockat ogräs, ansat syrenerna och en helt fantastiskt god grillad middag utomhus. 
Såna här dagar är det jag lever för. Ni vet den där nöjda och lugna känslan som infinner sig när man gjort saker hela dagen som ger energi. Det är den jag eftersträvar. 
 
Nu sitter jag och laddar ner bilder från min kamera som jag tänkte försöka hinna redigera och kanske dela med mig av här. Eller det är inget kanske utan snarare ett måste att dela med sig av bilderna på fölisarna i stallet. De är ju förjäkla gulliga!