Ibland bara brister det

Idag är en sån där dag då jag vill mycket mer än vad jag klarar av. Jag vill vara en bra fru och överraska min man med ett städat hem, middag på bordet och tända ljus. Det är ändå 1 år sedan vi förlovade oss och jag hade velat ha mer ork att göra dagen till något speciellt. 
 
Nu blir det inte så. Jag har en riktig pissdag. Jag kommer inte ur soffan. Det är som ett osynligt gummiband som sitter i midjan och håller mig tillbaka hela tiden. Lite tvätt har jag vikt. Yey me. Dagens stora sak är ändå kvar. Jag måste till Eds kyrka för att välja ut en plats där pappas namn ska stå. 
Jag tänker mig en promenad. En skön promenad i frisk luft och bland färgglada löv.
Till platsen där det blir så definitivt, där min pappas namn kommer finnas i askgravlunden.
 
Jag vill att idag ska vara en glädjedag. En dag att minnas min mans underbara frieri. Jag kan se honom framför mig, finklädd och med finurlig blick på plattformen i Upplands Väsby när jag öppnar min hyttdörr på jobbet. Hur jag undrade vad 17 han håller på med. Vad gör han där? Och när han tar fram Fantomenringarna och friar. 
Min fina, fina man. Han är en klippa när jag brister.
 
Det blev ett fladdrigt inlägg. Jag visste inte om jag ville publicera det när jag började skriva. Jag har insett att jag måste skriva av mig. Det känns lättare när jag får skriva ner tankarna och känslorna. Att forma bokstäver och tankar till ord och meningar är väldigt värdefullt för mig. Det är som att jag kastar iväg lite av det onda och det fastnar på ett flugpapper någonstans. 
 
Jag vill avsluta inlägget med en bild på min alldeles egna Tobias. 
 
 
My precious ;)
 
 

Upp och ned

Jag vill helst inte skriva en massa deppiga inlägg, men jag vill också vara ärlig med hur jag mår och hur det går i efterdyningarna av pappas bortgång.
 
Det som hänt på senaste tiden är att jag blivit sjukskriven på 50 %. Jag försökte jobba heltid, men det var oerhört jobbigt och jag fungerade inte som jag borde, Halvtidssjukskrivningen är rätt ny så jag har inte riktigt hunnit känna efter helt hur det går. Jag är dock lättad över att få tid till återhämtning och att slippa pressen som jag känner att passa tider och måste göra saker. Det finns saker som jag känner press över ändå. En sån rolig sak som att åka till stallet kan ibland kännas att cykla upp för en väldigt brant backe (tänk er Mor Olas backe vid Kairo, Upplands Väsby). Ibland är det lika jobbigt att stiga upp ur sängen och framförallt att laga och äta mat. Maten är extra knepig och tyvärr gör det att jag inte äter som jag vill vilket i sin tur gör att kroppen inte mår så bra som den kan göra.
Planen just nu är i alla fall att jag jobbar ungefär varannan dag till den 28 oktober då jag ska träffamin läkare igen. Nästa fredag ska jag dessutom träffa en psykolog. Det ska bli väldigt intressant.
 
Jag vill be om ursäkt till er som inte alltid får svar när ni hör av er eller att det dröjer långt tills svaret kommer. Jag tänker på er och har dåligt samvete för hur jag fungerar just nu.