Hur härligt...

är det inte att kunna sitta ute på sin egen tomt och blogga i kvällssolen?
 
Idag har varit en underbar dag. Den började med sovmorgon och har sedan bestått av Orange is the new black, Olkemys, fotande, sittande på gräsmattan, plockat ogräs, ansat syrenerna och en helt fantastiskt god grillad middag utomhus. 
Såna här dagar är det jag lever för. Ni vet den där nöjda och lugna känslan som infinner sig när man gjort saker hela dagen som ger energi. Det är den jag eftersträvar. 
 
Nu sitter jag och laddar ner bilder från min kamera som jag tänkte försöka hinna redigera och kanske dela med mig av här. Eller det är inget kanske utan snarare ett måste att dela med sig av bilderna på fölisarna i stallet. De är ju förjäkla gulliga! 
 

"Du behöver ju inte hoppa och studsa och dansa hula hula"

Jag har haft en helt galet rolig kväll och det behövde jag efter veckans svacka. Familjen är klart bäst på att få mig att skratta tills jag inte får luft och träningsvärk i magen. Det var inte bara em skrattattack utan de har återkommit under hela kvällen. Helt fantastiskt galet underbart! 

Nu är det dags att bädda ner sig och lyssna på regnet som smattrar på tälttaket.

Min mor sa innan hon stoppade in öronpropparna och slöt ögonen att jag inte behöver hoppa och studsa och dansa hula hula i natt. Hon är van sedan tidigare med mina mardrömmar och plötsliga aktiviteter på nätterna som kan skrämma vem som helst. Fast lite huladansande vore något nytt. 
Peppar peppar, men det var länge sedan nu som jag drömde en riktig mardröm. Mycket otroligt konstiga drömmar har jag haft på sistone visserligen, men ingen där jag vaknar i full panik eller med dödsångest. Ja jag vaknade ofta förut på de sätten. Jag har till och med gjort en sömnutredning för det och där sov jag tydligen helt normalt. 

Nej nu måste jag sluta. Jag måste ju passa på att njuta av regnet och lugnet. Älskade underbara lilla skärgårdsö. Paradiset på jorden. 

Känner ni igen er?

Nu mår jag bättre igen! Halleluja! 


Jag vill understryka att mitt förra inlägg inte på något sätt var riktat mot min man. Jag ville skriva ärligt om hur det känns när jag hamnar i en sån ordentlig svacka. Det är min upplevelse inombords och vad jag känner. Så när jag skriver om att jag känner mig ensam så kan det betyda att jag har någon nära, men inuti så känner jag mig liten och ensam. Hänger ni med?