Det känns mer när man mått rätt bra ett tag

Den här bloggen handlar väl just nu bara om hur jag mår. Det känns trist att inte ha samma motivation och flow som förut för att kunna blogga oftare och bättre. Dessutom är det trist att många av mina läsare inte kikar in längre. Det förstår jag visserligen eftersom jag bloggar så pass sällan, men jag är oerhört glad över mina "stammisar" som fortfarande kikar in regelbundet.
 
 
 
Det här blogginlägg kommer att fortätta i måendets tema för idag behöver jag få försöka sätta ord på känslorna. Idag känner jag nämligen ångest, en tung kvävande känsla som liksom ligger som en våt tung yllefilt över bröstet. Eller som min syster säger; en elefant på bröstet. 
På morgonen var jag i stallet och har verkligen haft det jättetrevligt, men när jag gick mot ytterdörren till vårt hus så kände jag att jag bara ville gråta. Känslan hänger kvar och förmodligen kommer tårarna att få rinna en stund.
 
 
 
Det finns egentligen ingen stor anledning till att det blev så just nu och just idag. Visst finns det lite småsaker som gnager i mig och som gör mig ledsen, men det är inget som borde ge den där hemska ångestkänslan. Det avskyvärda hemska lilla monster som leker kull mellan mina känslor, lindar in mig i blöta kalla tunga filtar och som bara dyker upp för att jävlas. För jävlas det gör detta monster! 
 
 
När jag nu mått rätt bra på sistone så blir jag överrumplad när monstret kommer på oväntad visit. Det känns mer när jag har en positiv känsla att jämföra med. Monstret gillar när jag känner så får då jävlas hen ännu mer. Det blir en ond spiral.
 
 
Jag ska dock prata med mitt ångestmonster och berätta för hen att det kommer bli bra. Det är helt okej att det huserar hos mig en stund, men sen ska det väck. För det är faktiskt okej att inte alltid må bra. Det är okej att bryta ihop för en stund för att sedan resa sig och fortsätta kämpa med livet. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

6 månader

Idag i bilen på väg hem från stallet kom det över mig att det var exakt 6 månader sedan jag och Tobias hittade pappa i sin säng hemma. För evigt insomnad. Det har varit 6 oerhört tuffa månader. Jag är fortfarande sjukskriven, men har nu gått upp till att jobba 75 %. Sakta och säkert går det framåt. 
 
Några bilder jag hittade på pappa som jag hade i den här datorn.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det finns så mycket jag vill

När nu måendet har börjat stabilisera sig mestadelen av tiden så börjar känslan av att vilja för mycket dyka upp. Jag vill fixa här hemma så att allt är helt klart efter flytten, jag vill städa och organisera i friggeboden, jag vill rida lektion för mina 2 tränare, jag vill pyssla och greja i stallet i flera timmar varje dag, jag vill på middagar och umgås med folk, jag vill gå en massa promenader, jag vill rida, jag vill träffa min familj oftare, jag vill åka till min mor i Bålsta, jag vill ut och shoppa saker till huset, jag vill kolla serier på netflix, jag vill måla i mina målarböcker, jag vill lära mig spela piano (och hade det inte varit coolt att kunna spela dragspel?), jag vill kunna jobba 100 % så att lönen blir lite högre igen... ja alltså såhär kan jag hålla på i all oändlighet, men det ska jag inte göra. Jag vill bara berätta för er hur jag känner det. Jag vet dock att jag fortfarande måste hålla i handbromsen och inte bry mig om allt jag vill göra utan att fortsätta att prioritera och inte glömma bort allt det där som får mig att må bra.
 
Igår kväll fick jag en rejäl dipp som till viss del har hållit i sig även idag. Efter att mer eller mindre attackgråtit i omgångar innan jag kunde somna igår kväll och sedan även delade mina tårar med min man idag så puttade han iväg mig till stallet och tyckte jag skulle vara där i flera timmar. Han ville inte bli av med mig utan visste att jag var i behov av Olketerapi och en ridtur utan tidspress eller krav.
Och så rätt han hade! Det tog verkligen emot att åka dit, men väl där så var det ljuvligt. Vädret visade sin bästa sida med en underbar solnedgång, landskapet var vitt och en dimma låg spöklik i dalarna. Hästen var fantastisk idag. Hela hon var positiv från svans till mule, från hov till öra. Vi tog oss ut på en äng i närheten och bara njöt av varandras sällskap och naturen. In i dimman red vi och vi galopperade i den orörda snön. Magiskt är det att susa fram ljudlöst på sin svarta skönhet som har öronen spetsade framåt. Jag hoppas snön stannar ett tag så vi hinner med fler såna ritter. Det vore superkul att testa att tolka med henne också. För er som inte är insatta så betyder det inte att det kommer ut en tolk som ska försöka berätta vad Olke säger utan tolka är när en person rider och en annan "åker vattenskidor" efter. Fast med miniskidor eller pulka/snowracer. Det voer kul att se hur hon reagerar och en perfekt övning för att vänja henne att ha nånting efter sig. Jag har ju en dröm om att köra in henne.
 
Ett litet inspirationsklipp på ett annat frieserekipage som jag tycker är väldigt fina ihop kommer här: