Mer av press

Om jag ska fortsätta på ämnet press och stress så har jag en hel del framför mig som jag börjar känna mer press över. I sommar så ska jag nämligen gifta mig och det är rätt mycket att planera fram tills dess. Jag vill känna mig lugn i det som planeras och jag vill ta hjälp av personer runt omkring som jag kan lita helt och fullt på som kan hjälpa till att styra upp det hela.
Det första som gav mig en olustig känsla var det här med lokal. Vi var uppe i Falun för att kika runt på olika bystugor första helgen i januari. Jag var helt säker på att 1 av de 3 vi skulle kika på skulle ha det där som jag letade efter. Jag fick ingen bra känsla för någon av dem. Det var fina lokaler, men jag ville ha den där känslan av att "höra hemma" där. Det skulle kännas i magtrakten att det var rätt. 
Hemma igen så pratade vi mycket och blev smått osams ibland om det här. Det blev en stress som jag inte hade väntat mig. Med lite råd av min syster så fick vi i alla fall till ett beslut och vi har nu hittat ett bra ställe för det hela. Nu är det bara inbjudningarna kvar som kan pressa på. De är beställda och förhoppningsvis är de postade i nästa vecka. Puh. Vissa saker måste ha en deadline och det ger den där olustkänslan. Deadlines kan också vara bra för då blir saker gjorda. 
 
Dessutom är jag och Tobias i den där åldern när allt ska hända eller som vissa tycker redan ska ha hänt, skaffa barn, flytta och sånt där. Här vinner mitt förnuft framför pressen inom mig och jag vet att jag måste göra saker i den takt som vi är redo för, men det finns också en stress där som folk gärna vill påminna om.  

Jag känner lätt press

Jag har lärt mig något om mig själv. Jag har oerhört lätt för att känna mig pressad från omgivningen. Omgivningen har egentligen inte så mycket med det här att göra utan det är jag själv som får för mig att alla runt omkring förväntar sig massa saker från mig. Så egentligen är det min egen press.
Stress är inte min grej. Den känslan skyr jag som elden. Blir jag stressad så stänger jag av istället och gör ingenting eller rättare sagt så kan jag inget göra. Det är som en försvarsmekanism, som att trycka på en off-knapp. Istället blir det en inre strid där förnuftet desperat försöker att lugna ner kroppen, men samtidigt är det något som rycker och sliter i mig och säger åt mig att jag måste göra en massa saker.
 
Jusst idag blev jag triggad över en kommentar på Facebook om att personen såg fram emot att få äta alla kakor och bakverk imorgon när familjen ska komma och fika hos oss. Den lilla kommentaren gjorde att jag nu haft den där olustiga känslan i kroppen av att inte räcka till fullt ut. Idag stängde jag dock inte av utan har i flera timmar kört på med mina kakor. Jag har bakat 4 olika sorter och ändå känns det inte nog. Tänk om någon vill ha riktig tårta? Tänk om de väntar sig bullar? Vill någon ha något annat än det jag bakat? Kommer de tycka om mina kakor? Och stackars svärmor som är nötallergiker och jag som bara bakat saker med nötmjöl i eftersom jag vill ha färre kolhydrater i och dessutom glutenfritt. Suck. Jag vill kunna släppa de här tankarna. Första steget är väl åtminstone taget då jag kan identifiera situationerna och förhoppningsvis kan göra något åt det framöver.
 
 
Här uppe mår jag som bäst, inbäddad i varma kläder, barbacka i snön på finaste Olke.