Still down there

Ja jag är tyvärr fortfarande nere i min lilla dal. Eller jag ska nog inte säga att den är så liten. Den är nog sådär mittemellan stor. Kroppen värker och jag är nedstämd. Jag har försökt muntra upp mig med lite god mat och en lite stallvistelse, men jag fick bara dåligt samvete för maten och blev stressad för att jag skulle hinna rida och sen lite stressad för att hinna hem så jag hinner varva ner och strax sova. Vad händer egentligen? Jag som aldrig brukar stressa upp mig, men på senaste tiden har jag någon slags inre stress som ger mig dåligt samvete för att jag inte hinner med mer än jag gör och gör mig stressad varje gång jag gör något. Konstigt.
Skulle behöva släppa all press som finns och bara glida med ett tag. Hur gör man egentligen det?

Ska nog ta tag i det här med naprapat. Jag tror mycket av nedstämdheten kommer från den konstanta värken i axlarna. utan den kanske energin stannar kvar?

"Som en ocean som man doppar en liten blå smurfpitt i"

Rubriken är ett citat från dagens stallmöte. Problemet diskuterades och fixades till på direkten. Jag tror inte någon (ja förutom de som var med på mötet då) kan gissa vad för problem i stallet som liknelsen pekar på.
Fantasi är bra och den här liknelsen kan man lugnt säga var fantasifull och målande. Mer fantasi åt folket.

Problemet som beskrivs är att hålet till en hasp/ett lås har blivit utnött och alldeles för stort vilket gör att vi inte kan haspa fast ena dörrhalvan.