Känner ni igen er?

Nu mår jag bättre igen! Halleluja! 


Jag vill understryka att mitt förra inlägg inte på något sätt var riktat mot min man. Jag ville skriva ärligt om hur det känns när jag hamnar i en sån ordentlig svacka. Det är min upplevelse inombords och vad jag känner. Så när jag skriver om att jag känner mig ensam så kan det betyda att jag har någon nära, men inuti så känner jag mig liten och ensam. Hänger ni med?

Släck, stäng och stick

Idag har varit en pissdag. Det var länge sedan jag hade just en sån här dag. Jag hade svårt att komma ur sängen och har bara velat sitta i soffan och måla. Jag har ändå varit i stallet och Olke var galet fin idag när jag red så en ljuspunkt finns ändå.

Väl hemma igen börjar den där lite tryckande känslan i bröstet. Det tar ett tag innan jag inser att det är ångest på g. Tobias kommer hem och vi har det trevligt en liten stund. Sen bryter det ut. Vi blir oense. Jag flyr till sängs för att försöka sova bort ilskan och ångesten som nu blommat ut mer, men det slutar med att jag skriker "släck, stäng och stick" till min man gråtandes.
Ångestbråken är fan inte roliga. Jag tänder till så fort och kan inte lugna ner mig. Inga bråk blir bättre av att man taggar till och höjer rösten. Jag känner mig så förbaskat ensam och vill bara ha en lugn famn som håller om mig och som förstår vad som händer inom mig och som säger att vi löser det (vad än problemet kan vara). Jag förstår att det är svårt att förstå om man inte själv har känt av den där ångestkänslan.

Ibland vill jag bara glida runt på en räkmacka, men det verkar svårt. Jag försöker förgäves glida ner för en asfaltsbacke på en torr jävla skiva formfranska. Det går inge vidare. Oftast får jag plocka upp min brödskiva och springa själv.

När vi ändå pratar lite elände så kan jag berätta att jag mer och mer tänker på min fina pappa. I juli är det 1 år sedan vi sågs senast.

Nej några tårar till och sen ska jag sova bort eländet. Imorgon är det citybanedags och nya kollegor att lära upp. Det är alltid kul.