Hur 17?!

Min våg visar för lite. Hur kommer det sig? Jag tror jag ställt mig på den 10 ggr vid olika tillfällen och jag väger för lite. Det kan inte vara sant. Några veckor innan semestern vägde jag 83,7 typ och nu väger jag 80,9(!). Det är ju fantastiskt! Mitt sockeruppehåll har verkligen visat sig på vågen. Jippie!
Jag har känt på byxor och övriga kläder att kroppen minskat, men som vanligt tror jag inte att det är sant och tror att det bara är tillfälligt. Nu börjar jag inse att shit jag har inte vägt såhär lite sedan innan 2008 minst. Det är fasiken nära att vara nere på 70-talet och det kan jag knappt minnas när jag var senast.
Jag tänker fortsätta med min kost och min nästan nolltolerans mot socker för att må bra i kroppen och förhoppningsvis hamna under 80-strecket.

Ska man skriva sanningen?

Ska man skriva sanningen om sitt liv eller är det så att folk bara vill läsa de positiva delarna? Jag vill inte hymla eller måla upp en bild av att allt är frid och fröjd jämt så jag anser att man som "offentlig dagboksskrivare" kan skriva även det som inte är allt för glatt.
 
Nu tänkte jag i alla fall skriva om eländet som jag har just nu. Av någon konstig anledning känns allting så trist. Jag känner mig likgiltig eller ledsen hela tiden trots att det borde vara precis tvärtom. Under 3 kvällar har jag brustit ut i gråt. En kväll var det så illa att jag bara la mig i sängen och grät. Det tog aldrig slut. Det känns förjävligt och konstigt att inte veta vad det beror på.
Min kloka mor tycker att jag ska vara snäll mot mig själv och inte slå på mig med negativa och anklagande tankar. Jag håller med henne och jag försöker att följa det rådet. Det är bara acceptera den känslan man har och hantera det utifrån det. Jag får känna såhär även om jag inte vill egentligen. Det är inget fel i att vara nedstämd.
Trots flyttstressen så tänker jag ta hand om mig själv. Mår jag bra blir jag också effektiv och kan göra det jag måste utan att det går åt en massa energi till tårar och annat.