Hur härligt...

är det inte att kunna sitta ute på sin egen tomt och blogga i kvällssolen?
 
Idag har varit en underbar dag. Den började med sovmorgon och har sedan bestått av Orange is the new black, Olkemys, fotande, sittande på gräsmattan, plockat ogräs, ansat syrenerna och en helt fantastiskt god grillad middag utomhus. 
Såna här dagar är det jag lever för. Ni vet den där nöjda och lugna känslan som infinner sig när man gjort saker hela dagen som ger energi. Det är den jag eftersträvar. 
 
Nu sitter jag och laddar ner bilder från min kamera som jag tänkte försöka hinna redigera och kanske dela med mig av här. Eller det är inget kanske utan snarare ett måste att dela med sig av bilderna på fölisarna i stallet. De är ju förjäkla gulliga! 
 

Marginalerna är små

När man inte mår helt bra psykiskt så kan man säga att marginalerna är väldigt små eller helt obefintliga. En händelse som annars skulle vara en liten vindpust blåser upp till full orkan på ett ögonblick. Ett ord, en motgång, något som bara går emot en kan göra att hela dagen blir förstörd och kanske flera dagar framöver. Du känner dig inte längre lugn och trygg inombords utan ångest och oro tar över och härjar runt. 
 
Så tänk på det kära läsare att en person med pyskisk ohälsa kan ha väldigt små marginaler. Det är säkerligen inte dennes mening att vara otrevlig eller brusa upp för minsta lilla utan just i den stunden kanske det inte finns några reserver att ta utav utan allt blir stort och jobbigt.

En nagelhistoria

Som många av er vet så hade jag lite otur dagen innan bröllopet. Vi var på besök i Falukoppargruva på museet när jag skulle lyfta å en sten och min kamera höll på att falla i golvet. Jag försker rädda den och fastnar med min lillfingernagel i bordskanten och drar av HELA nageln (ja förutom 3 mm vid nagelbandet). Alltså inte bara nagelförlängningen som jag gjort några dagar innan utan hela nageln. Jag tittade på nageln och bara "aj, det där var inte bra". Det gjorde inte ont de första 3 minutrarna, men jisses vad det värkte sen. Jag fick några plåster av personalen och fortsatte sedan med besöket nere i gruvan. 
Mina tankar när det hände var att det var dags för bakslag eftersom vår planering varit utan större vägbulor innan. I mina tankar hade jag redan planer för om vi skulle bli magsjuka eller bryta ett ben så det här var ju egentligen inget att deppa ihop över. 
Det är fantastiskt vad man märker av hur mycket man egentligen använder lillfingret när man gjort illa det. Jag tyckte det var iväg mest hela tiden och jag råkade fastna överallt och dra till det så det började värka när det äntligen slutat en stund. Nu såhär nästan 2 vekor efter så gör det inte alls ont. Nageln sitter fortfarande fast i bara 3 mm och nu känner jag att den gärna får lossna. Jag gjorde ett försök idag att dra bort den, men den sitter för hårt fortfarande.
Intressant ändå hur kroppen tar hand om skadade lemmar och hur fort den reprerar. Nu är det väl bara att vänta på en ny nagel. Hur lång tid tar det för en nagel att växa ut? Kommer den se likadan ut eller kommer den typ bli lite missbildad nu?