Fnozie

Igår var en helt okej dag. Med tanke på hur det känns för det mesta så var det nog till och med en bra dag. Jag kände mig "normal".
Idag däremot så dippade det ner rejält. Det har varit en sån där dag när jag inte velat ta mig ur sängen. 11.30 pallrade jag mig upp till soffan och planen från början var att komma upp vid 8.30. Tänk vad fascinerande ändå det är med hur kroppen och knoppen fungerar. Det är liksom något som tar emot, som att sitta fast i ett säkerhetsbälte.
Jag kom ändå ut och gjorde det som jag hade som måsten idag. Jag hämtade typ 100 kg klinkers och åkte sen till stallet och gjorde det nödvändigaste (mocka box, fixa hö till kvällen, fylla vatten, göra kraftfoder, mocka hage, fylla hö i hagen, mysa med katterna, sopa och till sist skriva i dagboken).

Vid ett tillfälle idag fick jag tanken att jag ville berätta något för min far. Det var ett tag sedan jag tänkte så nu. Betyder det att det börjar så sakteliga läka i hjärta och själ när det går längre och längre mellan gångerna? Det gör mig lite ledsen samtidigt för jag vill inte sluta att tänka på honom. Jag vet att det inte är så eller kommer bli så, men rädslan finns där likväl.

För en liten stund sedan kom Tobias in och sa att han tänkt likadant när han var uppe i huset ikväll.

Idag var en skitdag, men imorgon finns chansen att det blir bättre. God natt folket!