Fnozie

Idag är en sån där dag då jag vill mycket mer än vad jag klarar av. Jag vill vara en bra fru och överraska min man med ett städat hem, middag på bordet och tända ljus. Det är ändå 1 år sedan vi förlovade oss och jag hade velat ha mer ork att göra dagen till något speciellt. 

 

Nu blir det inte så. Jag har en riktig pissdag. Jag kommer inte ur soffan. Det är som ett osynligt gummiband som sitter i midjan och håller mig tillbaka hela tiden. Lite tvätt har jag vikt. Yey me. Dagens stora sak är ändå kvar. Jag måste till Eds kyrka för att välja ut en plats där pappas namn ska stå. 

Jag tänker mig en promenad. En skön promenad i frisk luft och bland färgglada löv.

 

Jag vill att idag ska vara en glädjedag. En dag att minnas min mans underbara frieri. Jag kan se honom framför mig, finklädd och med finurlig blick på plattformen i Upplands Väsby när jag öppnar min hyttdörr på jobbet. Hur jag undrade vad 17 han håller på med. Vad gör han där? Och när han tar fram Fantomenringarna och friar. 

Min fina, fina man. Han är en klippa när jag brister.

 

Det blev ett fladdrigt inlägg. Jag visste inte om jag ville publicera det när jag började skriva. Jag har insett att jag måste skriva av mig. Det känns lättare när jag får skriva ner tankarna och känslorna. Att forma bokstäver och tankar till ord och meningar är väldigt värdefullt för mig. Det är som att jag kastar iväg lite av det onda och det fastnar på ett flugpapper någonstans. 

 

Jag vill avsluta inlägget med en bild på min alldeles egna Tobias.