Fnozie

Livet tickar på framåt sakta och stadigt. Allt känns mer stabilt nu med mitt mående och allt här hemma. Det som fortfarande är lite svajigt är jobbet. Vi har ju gått över från Stockholmståg till MTR Pendeltågen och den övergången har varit allt annat än smidig. Saker och ting har ordnat upp sig till viss del, men det är fortfarande mycket som måste fixas. Det är tack vare alla underbara och fina kollegor som det ändå har fungerat. Vi är ett jäkla stolt gäng som brinner för att framföra våra tåg på ett säkert sätt. Jag säger bara att det är tur att Facebook finns för där har man kunnat fråga och söka efter mycket information i vår grupp för kollegor. Utan den hade jag nog gått omkring med ångest konstant. Visst har den slagit till då och då, men då har jag pratat med mina kollegor och blivit lugnare. De är bäst! Och underbart roliga, fiffiga, engagerade och massa andra fina ord.

 

I förra veckan var jag upp till pappas sten och tände ett ljus. Jag kände i flera dagar att jag verkligen behövde det så när jag åkte hem från stallet en dag så svängde jag förbi. Jag var helt ensam på kyrkogården och det var fridfullt. Plaketten har fortfarande inte kommit upp så jag ska nog ta tag i det och ta kontakt med begravningsbyrån så de kan kolla varför det dröjer. 

Jag tror jag stod i säkert 5 minuter och försökte tända ljuset. Tändaren var lite sur. Vet inte om den inte gillar att ligga i bilen. Efter det bara lät jag tårarna rinna och stod och tittade på lågan. 

Jag saknar min pappa väldigt mycket fortfarande. Nu känns sorgen mer normal och den blir inte lika förlamande och explosiv som förut. Det känns skönt att kunna ge den tid då och då så den inte ramlar över mig när det blir för mycket. Jag tänker att jag alltid ska ha ett ljus i bilen och en tändare så jag bara kan svänga förbi Eds kyrka när jag ändå är ute och åker och känner att jag behöver det.